Helsingborgs-Posten – 8 september 1862, sida 2

sängelsemurarne som inneslangde honom från hans fordna lycka och ett återvändande till den yttre verlden. Huru hade icke allt sedan i går blifvit helt anorlunda! Då hade han efter en vederqvickande sömn uppstått från sin mjuka bädd, en tjenare hade klädt på honom, han hade varit omgifven af allt hvad rikedomen i så fullt mått erbjuder — det hade ej gifvits någon fornustig önskan som han icke ogonblickligen selt uppfylld; han var så godt som herre och allrådande på ett måkligt slott, hade att befalla ofver talrika ljenare, som lydde hans befallning, måste böja sig efter hans lynne. Och i dag? I dag var han en fattig, hjelplos fånge, utan skydd lemnad i en obarmhertig fångvaktares våld; en hård trabank hade varit hans läger, ingen hand utsträcktes for att hjelpa honom, tjena honom; hans dyrbara med all beqvämlighet sorsedda kammare hade blifvit utbytt mot ell ogastvanligt kallt sångelsehål, och han, som annars befallle alla, var nu ej en gang herre öfver sin egen person. Vorkligen en svår omvexling och härdt kändes det afven i gossens veka hjerta. Förvirrad, otydlig var hans tankegång, modlösa planerna och besluten i hans förvirrade hjerna. I detta ögonblick kokade inom honom ett olamjbart, vild raseri; han skulle velat sönderrifva sin onkeln och dennes handllangare, och i nästa ögonblick försvann vreden for en outsäglig ångest och nedslagenhet. An föll det honom in att han skulle nedkasta sig för sin onkelns fötter och anropa honom om nåd och barmherlighet; med heta lärar ville han bedja honom att få älervända till sin far; än åter öfvertankle han om han icke genom flykten skulle kunna