Helsingborgs-Posten – 5 september 1862, sida 3

kade sastmera i en sådan sinnesutmalining, alt han matt och bruten nedföll på trabänken i en vanmäktig slummer. Då han åter vaknade var det natt, åtminstone inträngde ingen ljusstråle genom sangelsegluggen. Arthur suckade och började på nytt gråta tills sömnen forbarmade sig ofver honom och mildt tillslöt hans ögon. En skön dröm omgycklade honom. Han såg sig åter försatt i sitt hem, han låg i sin faders armar, hvilken ömt smekte honom; han losvade att aldrig lemna honom mera, att egna honom hela sin barnsliga kärlek, battra sig och att aldrig mer göra honom bekymmer eller sorg. Han insåg, den stackars gossen, atthan förut på mångahanda sätt felat och nu under sömnen ångrade han sig; men, ty värr. för sent! Hans olycka hade nu forst börjat och han kunde ej ana huru mycket svårt ban i framtiden gick till mötes. (Forts.)