Helsingborgs-Posten – 5 september 1862, sida 2

som möjligt aslägga ett besök. Till dess — lef väll? Lord Ännesley tryckte hiertligt hans hand och vände sig derpå till Arthur: Må Gud bevara dig, min son,? sade han, koim hit och kyss mig! Arthur lydde väl, med temlig likgiltighet. Han tryckte en lätt kyss på fadrens bleka, insjunkna kind, sade suanom ett flyktigt farväl och sprang derpå bort till sin onkel. Skynda, onkel Tommy, hästarne vänta redan, ropade han och drog onkeln till dörren. Lord Annesley såg sorgset efter honom. Dorren lästes och Arthur var för alltid skiljd från sin far, den ende hvars hjerta kärleksfullt klappade för honom. Lättsinnigt vände han honom ryggen och kände ej den minsta rörelse af sorg eller saknad öfver skiljsmessan. Gladt och sorglost iog han mot verlden. Om han hade kunnat skåda in i det tillkommande! Med fasa och afsky skulle han hafva lösslitit sig från sin onkels hand; denne, som han höll för sin bäste vän, var i sanning hans butraste fiende. Men ännu anade han ej något ondt. Muntert sprang han upp i den förspända vagnen; hästarne sprungo, bjules rasslade öfver gårdens stenläggning och bakom honom lägo hans hem, bakom honom lyckan, glädjen och hans lifs lugn. Sir Thomas aktade sig väl att afkasta masken, så länge offret för hans girighet ännu icke fullkomligt befann sig i hans våld. Han var och förblef den ömme onkeln tills han for in genom den dystra porten till hans ursamla. slott. Då Arthur betraktade den dystra boningen isades hans själ af en hemsk aning.