Helsingborgs-Posten – 11 augusti 1862, sida 2

gen alltid plägade vara munlrast och aladast, då han flödade af snille, qvickhet och muntert lynne och genom sina blodiga skamt och snillrika impromptus äfven uppfordrade och uppeldade sitt sällskap, att täfla med honom. Men i dag var konungen hvarken munter eller qvick och de fyra herrar som han i dag befallt till dinåon, lordmarskalken, Quintus Icilius, Thiebault och baron pollnita hade alla förgafves försökt att väcka konungens gladare lynne, eller att åtminstone uppegga hans sarkasm. Kungen hade varit allvarsam och tystlåten under hela dineen, och till och med Pollnitz, annars alltid skott-taflan för Fredriks begabberi och hån, satt i dag alldeles oantastad vid sin konungslige herres taffel. Endast till lordmarskalken hade konungen ofta ställt sitt ord, derpå hade hans ansigte hvarje gång antagit ett vänligare, förbindligare uttryck, och han hade derpå med sina stora ögon selt på honom med en sällsam, nästan bedjande blick, liksom ville dessa ögon afbedja hos honom en viss orättvisa, säga honom en ursäkt. Men på scenen iträdgården hade Fredrik alls icke gjort någon hänsystning, markisinnans namn blef icke ens nämndt, och han tycktes helt och hållet hafva glömt det oväntade meddelande, som marskalk Keith hade gifvit honom. Sedan man nästan hade slutat desserten, vände konuugen sig åter till lordmarskalken, och nu för första gången hade hans min ånyo klarnat med ett gäckande leende. )Ma soi, messieurs? sade han, vi hafva, såsom mig tyckes, i dag dinerat under ett sorgemoln. Det vill säga, det har fattat oss