Helsingborgs-Posten – 1 augusti 1862, sida 2

något som jag vet skall mycket uppreta konungen. Jag har gift mig.? Gift er!? ropade lorden. ?Det vill säga, alt ni tänker gifta er. Jag kan alls icke tro, all dArgens, som minnes huru förtörnad konungen blef på sina vanner Jordan och Quinlus Julins, emedan de gifte sig utan hans samtycke, att d:Argens skulle hafva gjort det! Ni, den tillgifne, själfulle vännen, skulle så vilja förolämpa konungen!? )Mylord, jag besvär er, gör mig inga förebråelser; jag har i åratal sjelf forebrålt mig det. I åratal har jag haft detta qval inom mig, sör flera år sedan begick jag detta bedrägeri emot konungen! Och likväl kan jag ej säga, all jag ångrar hvad gjort, ty min maka är värd all aktning och vanskap. Hon har gifvit mig de största bevis på sin kärlek, ty hon har i åratal varit nöjd med sin lott och har aldrig klagat, när man ej visade henne tillbörlig aktning, när man bemötte henne icke såsom min hustru, utan såsom min älskarinna. )ÄAck, ni talar alltså om mamsell Cochois,? sade lorden. ?Jag talar om markisinnan dArgens, född Cochois,? sade markisen allvarligt. Hon har i sex års tid varit min lagliga hustru. Huru det kommer sig? Min Gud, huru kommer det sig, alt en man gifter sig med en qvinna som han älskar? Tiden var lång, då konungen var borta, då det olyckliga kriget sysselsatte honom. Min älskade landsmaninna forstod att förjaga ledsnaden. Slutligen insjnknade jag, troligon af längtan efter min konung. Läkarne gåfvo mig förlorad, sedan jag en ålta dagar legat ien svår nerffeber. Laura fick veta det, och icke bekym