Helsingborgs-Posten – 7 juli 1862, sida 2

)Tyslt du lilla pratmakerska, afbröt henne sadren; vi skola i första rummet bedja Gud alt vi må ratt använda den förmögenhet han gilvit oss.? Men är farbror åndå icke bra glad ? frågade Gottlieb. Jag är tacksam mot vår Herre för hans nåd, och fägnar mig åt det välstånd jag ser mig kunna bereda de mina.? Nu emoltog Astrid en biljett, och under det hon läste densamma, tillkännagaf sig en viss förlägenhet i hennes ansigte. Hvad är det? frågade Liljefelt. Jo, jag måste bekänna att jag har stått i underhandling med mamsell om försäljning af mill piano, och nu frågar hon om jag har beslutat mig dertill.? Goda, försakande barn!? sade sadren, ett lika högt som sällsynt loford från hans läppar, under det att modren stillatigande tryckte henne till sitt bröst. Svara du, att du behåller ditt piano!? ålertog sadren. Mamma, öppna schalulletibad, på sitt teckenspråk, Antonia. Modren uppfyllde hennes önskan. Det var vackert och väl inredt. Händelsevis tryckte hon på en fjeder på botten, då en lönlåda sprang upp och flera dyrbara juvelsmycken visade sig; öfver dem låg ett litet sammanviket papper, på hvilket stod skrifvit: yIill min syster! Slutligen sade Liljefelt: Det förefaller mig, som vi från vår faltigdom i hast blifvit af en god föe förflyttade till ett trollsloti. — Ja, miva barn, lätom oss