Helsingborgs-Posten – 7 juli 1862, sida 2

gemensamt tacka Gud, och aldrig sörgäla att vi varit fattiga. Låtom oss nu för några ögonblick inträda inom en annan familj. Det finnes en olycka, större än sjelfva olyckan; den att duka under för dess makt. ÄAnnu prunkade rummen på Östanfors af speglar, förgyllningar och lyxartiklar i alla möjliga skiftningar; men dessa dyrbara öfverflödsvaror voro appskrifna och skulle snart gå under auktionsklubban. I dessa rum vandrade fram och åter fyra varelser, dystert blickande på hvarandra. Mannen var kanske mest att beklaga, ty han, ej gifvande sin smärta luft i snyftningar och ord, var stum och sluten som grafven. Hans hustru deremot, hvarje dag angripen af konvulsiviskt anfall, vred sina händer, anklagande sin man, menniskorna och Gud som upphof till hennes förnedring -hon sjelf var den enda som ej hade del i densamma; och med fasa såg hon alla dessa förhoppningar ramla, på hvilka hon byggt sin lefnads lycka. Fåfängan, den starkaste passionen i hennes själ, nåra sammanlänkad med den naturligaste och vackraste af hennes känslor, kärleken till hennes barn, hade nu erhållit en ohjelplig stöt. Det var vid detta tillfälle som Henriette började rätt utveckla sina ädlare anlag; hon täflade med sin bror i att visa sin mor den mest uppmärksamma förekommande ömhet. Hon led väl genom sina föräldrars sorg, men i silt hjerta lycklig att undslippa det parti som utgjort hennes föräldrars, isynnerhet hennes mors brinnande önskan. känd: