Så går det till. Novell af PILCRIMEX. (Forts. fr. nr 67.) I en ångest, som menniskospråk ej klart förmar återgifra, genomvakade familjens medlecunat denna natt. An herrskade en tystnad så djup att ej gratvens kunde öfverträffa densamma. Ån afbruto de på golfvet afmatta, korta, snabba stegen, villnande om en upprord själ, denna hemska tystnad. Nu inföll än den ena, än den andra med ett ord, i hvilket bestortningen och smärtan gåfvo sig luft. Vägaurets starka klang var under denna långa ändlösa nast enda afbrottet. vpru Liljeselt, tanksull och nedslagen, satt i sin soffa. Lilla Elva hade gråtit sig till söms, med hufvudet lutadt mot modrens knä. Vid fönstret hade Antonia tagit plats, och för all ej af den brinnande lampans sken hindras alt skönja de på gården varande föremålen, drog hon rullgardinen öfver axeln, i det hon lade ansigtet tätt intill rutan. Astrid och Gottlieb vandrade upp och aed i det icke stora rummet. njIvarsöre skulle iag begifva mig åstad? — sade Astrid emelianåt till sig sjelf. Henrik, iienrik, huru har jag vårdat den skatt du anförtrott mig?? nom Astrid än varit hemma,? svarade Gottlieb henne, 7hade du lika litet som jag kunnat förekomma olyckan.