Den ljusliga Maj månad, detta år, bar ej förgäfves namn af vintermånaden; uti den trädgård som omgaf Nygården utbredde sig öfver alla träden en hvit slöja, så tät, alt de gröna löfven knappast kunde skönjas. Egarinnan af denna täcka landtliga boning hade ännu ytterligare förlängt sitt vistande utom fädernehemmet, och återväntades först efter tvenne år. Snickaren kapten Liljefelt, som ej blygdes alt bara dessa för hvarandra ganska fremmande titlar, bodde qvar; man ärade i honom med allt skäl den utmärkt skicklige handtverkaren, (ty hans arbeten voro i stort anseende, och afsättningen till följe deraf betydlig,) men ringaktade menniskan. En adelman snickare och dertill en högfärdig narr, som ej visste, ej förstod huru litet han gälde, ej gick ur vägen för herrar possessionater, han egde knappast menniskovärde, ännu mindre någonting annat, Så ungefärligen var allmänna jargongen, om ej med orden, så åtminstone i tankegången, som klart och tydligt uppenbarade sig i gerningarne. I den närgränsande staden hade nu kammarherren D:s, nämnda i det föregående, nyligen etablerat sin unga nygifta dotter, föräldrarne voro nu stadda på besök hos baron (., så hette deras måg, en rik tjenstfri man, med ett tjugotal framför hustrun. Det var stor souper hos det nygifta paret, och stadens beau monde var der församlad. Utan att i en större s. k. mer bildad krets vilja nedlåta sig till småstadssqvaller, var dock helt oförmärkt här och hvar i de små kolterierna, spridda i de många rummen,