Helsingborgs-Posten – 16 juni 1862, sida 2

kå går det till. Novoll af PiLGRIMEN. (Forts fr. nr 64) Och nu, oaktadt Rosenstroms nårvaro, kastade mannen sina armar kring hustrun. rhetla. mia Dura? sade ham, var den största gladje som kunde oss vedersaras. Vi kunna ej nog tacka och lofva Gud. livar äro barven, alt vi ma gladjas tillsammans. All glädje skall vara gemensam; sorgen behålle en hvar för sig. i Astrid, som hört hvad sadren sade, öppnode sakta dorren, men blott till haflen. rsom in, min flicka! bad sadren, i det han med mildt våld inforde henne. när froken Astrid rädd for mig?? frågade Rosenström lätt rodnande, i det han hjertliat fattade hennes hand. Fast denna hand ej kande räckas mig på det sätt jag önskade, så må det tillåtas mig att som van fatta densamma. Jag är säker att sroken önskar mig lika uppriktig lycka, som jag... Nu kastade hon ögonen på hans venstra hand, och i det hon varseblef en ring på forlofningssingret, asbröt hon hastigt: Kapten år sorlosvad 2? rJag är nylizen gift med en god, ölsklig qvinna, genom hvilken jag gudilof vunnit det mannen högst esterstråssar: huslig lycka.? Nu blef det henne lätt om hjertat och med innertghet slut hon hans hand trofast i sin, det hon sade: