Helsingborgs-Posten – 6 juni 1862, sida 2

— — —— — — — yrill en god, ädel och verksam qvinna, svarade han henne med högre röst, men med elt i sitt anlete ovanligt, själfullt uttryck, vsom vetreda på sig sjelf, går utan knot stadigt och oförtröttadt på de vägar Gud förer henne, vare det antingen på en slipprig, villsam skogsstig eller ock på den jemna banade stora stråkvägen. Vet du, min älskade, hvad du hittills varit 2? vkanske att jag vet det, men jag vill höra dig säga det.? Men det kostar på mig att säga det, ålertog han med en blick, i hvilken sanningen af hans ord uttalade sig. Säg det ändå! hi sjelfsväldigt, olydigt och nyckfullt barn, svarade han med låg, hastig men tydlig röst. Hennes ögon, som under senare delen af detta samtal varit tårlösa, fuktades nu igen; klara, stora droppar skymde ogonstenens svartbrana färg. voch du har ändå älskat mig ? hviskade hon. vja, af hela min själ,? återtog han i samma låga varma ton. Hvem kan utgrunda denna mystiska, för det trånga menniskobegreppet oforklarliga allmakt som sammanförer och förenar tvenne hjertan?? rJa, Theophil, genmälte Henriette med hänförelse, jag vill, jag skall blifva dig värdig, med en klagande blick, som hon upplyfle i det hon hopknappte sina händer, tillade hon : Huru kan jag blifva det, när jag aldrig mer får tala med dig, men jag får höra dig i kyrkan.? UYynvem vet om ej din far förbjuder äfven det; men lika mycket — tro mig, det gifves