Helsingborgs-Posten – 26 maj 1862, sida 3

Nå, hvad beslutas?? återtog Zellerman lugat. Vi skola nedtysta hela saken. Ja, jag skulle tro att det ar det rådligaste, sade gubben med ett betydelsetullt leende. Saken blef nedtystad på det sätt, att det ej blef någon tingssak om densamma. Men hela historien hviskades från ora till ora. Konsul Wallendorffs ädelmodiga handlingssält blef vidt och bredt lofordadt, då deremot kapten Liljefelt var lika allmänt som skarpt tadlad. Astrid, förtviflad, hemkom samma afton, och hela natten användes att inpacka samiljens lilla obetydliga losorebo; morgonen derpå hade moder och barn lemnat det täcka Björkudden. Fadren qvarstannade blott så länge, som det i anseende till gårdens återlemnande i egarens händer var nödvändigt. Han hade förbundit sig att fyra år forvalta den lilla gården åt konsul Wallendorff och af denna tid vore endast tre sjerdedels ar förflutna ; Liljeselt förlorade icke allenast en säker inkomst, utan äfven sitt goda namn och rykte. Grefvinnan Nordenheim ökade väl icke genom sina smädeord de många oblida omdomena, de bittra anmärkningarne; dock höjde hon ej heller rösten till de oskyldigas försvar. Ingen feghet låg till grund för detta hennes förhållande, men hon var öfvertygad att gossen var skyldig, och i sitt hjerta bedömde hon lika strängt som alla andra, så väl kapten Liljeselt som hans son.