Helsingborgs-Posten – 19 maj 1862, sida 3

Jag tänkte: och fur himmelskt stönt ändå når lundens tränai pypig olomnang stä, od) ängens gröna grås sitt bifall hwifta ter blommor tusenta! få herrligt skifta, och bäcken heppande, och glad ech fri, tätt slingrar blemsterkullarne förbi. Hur skönt, att DÅ en blomma bryta få ech emsergefallt ten blomman fästa pa den tärnas barm, hwars tärlek år ment trogen, ech arm i arm med henne uti stogen få wandra kring och få dess cyra mamu i runor anfortro åt trädens famn: Hur skönt, att tidig morgon lyssna på De siljwertener gener rymden gå, när lärkan glad, uppå ve spanda wing ar met selens rymder, jublande fig jwingar att safta trycka då min tärnas hand ed) få ett swar tillbala seu ibland. Hur skönt när folen uti westamväg få safta sjnuker, slutande sitt tåg och, med en afskedsbluk emot det höga, upplyfter strälande sitt milda öga, att I min tärnas ögon skada få en bild af himlen, flar och azurblå! Då syutes på den westra himlens braut ett dystert moln, prydt af en gyllne faut, ed) aftenselen fig ur molnet sänkte, — få herrligt stälblanf stöld ej näusiu blaufte, — def sista sräle heprade fi glad på sregelytan af det falla bad.