Helsingborgs-Posten – 19 maj 1862, sida 2

— — : — —— Nu framtradde den dosstumma blyg och rädd att visa sig ibland så mång, satte hon sig darrande på en sten; med nyikenhet och intresse betraktade henne Rudof. Då han upptog lorgnetten (han var närsyn) och sixerade henne, dolde hon inslinginessigt hulvudet i sina händer. Nu lade ig en hand på hans skuldra och en allvarig röst yllrade med godhet: porlät mig, herr grefve, mer visa mig den vänskapen att icke lorgnetera min vanlottade dotter.? Forlagen lät han handen som höll lorgnetten sjunka tillbaka, och icke utan att det värdiga i kapten Liljefelts hållning och väsende, i förening med enkelhet i hans ord, på honom gjorde ett ögonblickligt intryck. Omkring klockan 8 anlände ungdomen från de närmaste granngårdarne, då man vid den nyssnämnde musikens toner dansade i gröngräset. Späqvinnan var nu förvandlad till den lilla beskäftiga Carin Zellerman, hvilken nu som alltid åtog sig Marthabestyren. Sällskapet delade sig i grupper, ute och inne ; serdeles inbjudande var den lilla byggningen, dit några af de icke dansande togo sin tillflykt. Några scener framstodo, så väl i den gröna danssalen, som inom det täcka boningshuset, hvilka vi närmare skola taga i sigte. I en rörsossa i salen sulto generalen och Liljefelt ensamma ; den förre började : hpet tör förefalla dig besynnerligt, att jag hvarken i vintras eller under min nuvarande sejour på orten besökt dig; i julas ville ej tiden medgifva det... och nu...?