Helsingborgs-Posten – 19 maj 1862, sida 2

vJag ville vara en Westin,? sade han slutligen för att med penseln på duken kunna återgifvra englarne på moluen.? Jag har förr en gång varit engel, sade Elva oskuldsfullt; det var för att fira Henriette Albertinadagen, men hon brydde sig ej stort om mig.? Henriette, som lifligt påminde sig dagen och tillfället, hvarom Elva utan att vilja såra henne nu erinrade, rodnade märkbart. ryy känner ju igen gubben, min lilla vän,? sade generalen till Adelgunda; enbben som du i vintras såg hos fröken van Ruythen 27 tillade han, i det han med mildt vald sökte qvarhälla flickan på sitt knä. Ja,? svarade hon otåligt, försökande alt från honom lösslita sig, under det att hon vände sina ögon åt Stjernskold. Glidande slutligen ned från hans knä sprang hon till den sistnämnde; kastande sigihans famn, sade hon: vpu har inte varit hos oss på några dagar, sorbror Henrik — men nu, nu kommer ju Astrid snart hem och då få vi oftare se dig på Björkudden.? Henrik upplyfte flickan och tryckte henne innerligt intill sig. ppet var en oändlig söt tablå, inföll grefvinnan O. De få väl hela aftonen behålla sin englaskrud?? Den unge grefven lät under ett tvetydigt leende sina ögon vandra från Stjernskold till flickan och så tvertom. ypet är en stark vänskap mellan Stjernsköld och den lilla holländskan, yttrade han ; opekamskapen har säkert uppkommit under vistandet ulrikes. Ja, svarade han lakoniskt. ——— — 25