Helsingborgs-Posten – 16 maj 1862, sida 2

talet vid makt; och den senare hade tagit plats mellan Henriette och Astrid. Baron Stjernsköld körde det landtliga ekipaget. Vid ankomsten till bestämmelseorten öfverraskades man i den boningshuset omgifvande trädgården af en vald societet, utgörande familjerna Wallendorff och Liljefelt. Uti en i berghällen af naturen danad grotta satt ett underbart väsen, hvars kostym utgjorde ett slags fantasidrägt; hon var klädd i kjol och kofta, samt bar en hufvudbodnad liknande en sockertopp. I ena handen hade bon sin s. k. trottstaf och i den andra en kortlek ; på ett midt i grottan stående stenbord, hade hon sin kaflekokare, ur hvilken hon då och då upphällde en kopp. Ingen af de från Hjelmsätra anlända gästerna, utom värdinnan och hennes dotter, hade begrepp om denna tillställning, som angenamt ofverraskade dem; så väl general Ehrenflykt som grefvinnan O. voro serdeles roade af dylika attraper. Vi vilja i förbigående taga närmare notis om den sistnämnda och hennes son. Gresvinnan O. var en af dessa upplagor, som man i dussintal finner i de större sällskapskretsarue. Hon var på hufvudets vågnar hvarken öfver eller under under medelmåtlan, hade i alla sina dagar följt böjelsen, vanan och modet, sjelfva Hennes gudsfruktan var en slags vana, en slentrian ; inkom man en morgon i hennes rum, fann man henne siltande i emman med sin psalmbok i hand; hvar Söndag läste hon predikan, antingen hon var ensam eller huset fullt af sremmande; men alt någonsin föra talet på dessa ämnen, soll henne aldrig i tankarne. På sit stora