Konsulinnan Vallendorsk och hennes man ankommo fram på eftermiddagen. Då Astrid inträdde i sitt och sin väns gemensamma rum ; just som mor och dotter der voro allena, sade konsulinnan: rpef var ledsamt att du skulle gilva llenriette denna dyna, du har ej råd att bortskanka så stora presenter — — om du ville vara god taga den tillbaka ...? Mamma! utbrast llenriette med en ton som forrådde smärta. Fortrytelsens tårar stodo i Astrids ögon, men med stadig röst svarade hon: ujlenrieue har med godhet mottagit dynan, och tycker om den — jag tar den icke tillbaka.? yNå, då betala vi den.? Den rika frun, som alltid bar sin väl fyllda plånbok i sin kladningssicka, upptog ur densamma en bankotia, hvilken hon räckte Astrid ; men då denna holl sina händer härdt tillslutna sade hon: han ej Henriette transportera den i Astrids byråeller spegellåda ? y-ej, mamma lilla, det gör jag icke,? svarade dottern med bestämd ton. Konsulinnan aftog sin stora dyrbara äkta shawl, hvilken han kastade kring Astrids axlar. ypenna tvingar du mig ej att ålertaga. I parentes sagdt var denna present den första hon gifvit sin tillkommande svärdotter. Som ett minne af Henriks mor mottager jag denna gåfva, sade Astrid med upprörd ton och äterhällen harm; men ej som betalning för en födelsedagsskänk till hans syster. min bästa vän.?