vpet är väl för gladjelärarne ?? albröt Henrielle. y-ej, äfven för sorgetårarne, svarade Astrid liliat; till och med de hafva en valgörande kraft — de förefalla mig stundom som en mineralkälla, ur hvilken själen hemtar helsa. Jag prisar Gud,? fortfor hon, nastan inspirerad, för hvarje kärleksriktord, man sagt mig, för blommorna jag plockat,för frukterna jag njutit, för solen, för luften, för vattnet, for tonerna som Gud tillåter mig att ur instrumentet framlocka, for dem jag har inom mig — for aill . och slutligen lägger jag mina händer förtröstande i hans och säger: Var mig når och välsigna mig! Medan Astrid talat hade Henriette stigit upp och nalkats hennes bädd; det var med ett slags hänryckning som den unga svårmande flickan betraktade sin vån, och hånförande skön var verkligen denna, der hon satt i sängen, i sin snöhvita nattdrägt; solen, som inbröt i rummet, kastade sina strålar öfver det intagande anletet, och de tvenne klara stora tårar, som sakta nedrunno och stannade på kinderna, glänste som daggdroppar i solskenet. Nu kastade Henriette sina armar kring Astrids hals. vo, Astrid, hvad du är skön, hvad din blick är himmelsk!... hvad det var vackert som du sade!? Ilastigt uppblomstrade tvenne skära rosor på hennes ansigte, då hon tilllade : Jag minnes något som din bror sistlidne Juldag sade: yfvad var det ?7 njjan bad mig alt till min ledande vän välja hans syster.