Astrid egde icke detta slags dusvonalur, som icke kan vredgas; harmen och sörirytelsen hittade lätt vägen till hennes lifrulla själ. När fru Wallendorff lemnade de båda slickorna ensamma, utbrast Astrid: vh)et här hade jag val tilllrott din far, icke din mor...men så behandlas den medellosa: hon skall icke en gång ha den glädjen all gifva elt minne till sin vän; — nej — hon skall tryckas ned till jorden — det är nog alt man unnar henne gå på den. — Astrid talade fortare ån vanligt, hon var häftigt upprörd; hon såg på shawlen som hon lagt på soslan. Gud vet om jag nagonsin kan formå mig att bära denna shawkh? Åh jo, det kan du nog,? bad Ileuriette med innerlighet; forlåt mamma,) tillade hon, hon menar ej så illa som det kanske ser ut, men hon är ej så finkänslig som du — förlåt henne för Henriks...jag vägar icke säga för min skull; men om du håller det minsta af mig, så talar du ej om det för Henrik.? Astrids sinne mildrades under det Ilenrielte talade, och efter något eftersinnande sade hon: vJag lofvar dig det — det blir icke jag. fortfor hon med stark tonvigt, som ulströr oenighetens ogräs mellan mor och son.? yTala ej heller om det för din far! vDet lofvar jag äfven. — Du ber mig ej tiga för mamma ? nhjon är mild och öfverseende,? svarade Henriette. (Forls) — FTt