Helsingborgs-Posten – 7 maj 1862, sida 2

Hwarjehanda. — Hnnden och katten. Det finnes ett gams malt ordspråk fom säger: De lefwa tilfams mans fom hund och fat, Det samlif, fom skildras genom denna liknelse, år ingalunda lyckligt. Alt undantag dot gifwas wifar föl jande af en Lyonertidning meddelade berättelse: För några dagar sedan gick en slagtare, som wille göra fig af med fin fatt, ned ull Rhönes floden med det stackars djuret, hwars död han bade beslutat, inswept i en serviett, följd af en wallhnnd, hwilken genom ett klagande tjut tycktes wilja protestera mot fin gamle kamrats dränkning. Då de hade fommir till flodftrans den kastade slagtaren den stackars katten längt ut i Nhöne, men i samma ögonblick sprang hun: den efter, fimmade umnttill servictten, i hwilken fatten sprantlade, fattade den med tänderna och förde den upp på kajen. Slagtaren borde hafs wa blifwit rörd öfwer detta bewiå på tillgifs wenhet, men han hade ett barbariskt sinnelag och kastade för andra gången servietten med farten uti floden. Hunden sprang ånyo efter, war nog lycklig att få fat: på fin wäns liffwep: ning och simmade, klok genom det passerade, öfwer till andra stranden, der en man, fom händelsewis gick förbi, knöt upp servietten, hwarpå katten tog till benen. Hunden fick förmodligen ingen annan belöning för fin rådds ning ån ett kok stryk af fin husbonde, hwilken han twenne gånger hade narrat.