Som min dotter, endast ledd af vänskapens känsla, under denna tid vårdat din, och icke som en lejd sjuksköterska påräknat någon ersattning, ursäktar bror att min son återför lasset i samma skick som det hitkommit, Ödmjukligen A. LILJEFELT. Jag undrar huru det här skall taga lag, yurade Richard. het qvitlar mig lika,? svarade Iiljjeselt. Som man ropar i skogen får man svar. I trädgården på Östanfors tilldrog sig en scen af helt annan beskaffenhet. Henriette hade för första gängen efter sin sjukdom hemlat någon frisk luft i denna vackra anläggning. Hon satt ensam inom ett lusthus, hvars gröna hvallbågar voro öfverspunna med blommande caprifolium. Hennes öfvervunna sjukdom hade i hennes sinne qvarlemnat ett djupt svårmod. Hon tänkte nu på sitt förestående bröllop, som varit utsatt till den 8 Juli, hennes nittonde födelsedag ; men i anseende till hennes sjukdom hade man till slutet af denna mänad uppskjutit densamma, dock skulle lysningen forsiggå nästkommande Söndag. Vid denna tanke lopp en iskyla genom hennes lemnar, hon ryste i det hon hastigt hörde någon nalkas ; hon säg upp och hennes fästman stod för hennes ögon. Hans ansigte var, ehuru dystert, mildare än vanligt. Såtlande sig vid hennes sida, tog han hennes hand i det han sade: Henriette, länge har jag närt en illusion, som nu blifvit sönderrifven, lika godt på