Och ännu elt: de dyrbara smycken jag fick af dig på den olyckliga Albertinadagen,? sade Ikon rodnande, far jag sälja dem till något välgörande ändamål ?? Gerna! — men något minne måste du hafva qvar af mig.? Som brytningen af vår förlofning är af helt annan natur, än som vanligen plär vara fallet, så behåller jag allt hvad du gifvit mig, utom dessa smycken och — din ring.? Han tackade med en ny handlryckning och en hjertlig blick. vDet kör?, ropade Henriette, det är väl Henrik som återkommer från mötet.? Arm i arm lemnade de trädgården, och för sig sjelf sade den tretionieårige Nordenheim: Farväl, du min sista villa!...en qvarlefva af min ungdomsfantasi! Han förde handen motögonen, och han kände en droppe falla på densamma. Hvad fan är det här! utropade Wallendorff, som stod i det öppna kabinettsfönstret. Henrik hade nyss inträdt i rummet och helsat sin mor och styffar. Vid Wallendorffs utrop gick denne till . fönstret. Detsamma jag säger. Richard kommer körande med ett fullpackadt lass,? sade Henrik. Kors bevars ! inföll konsulinnan; allt ligger qvar på vagnen. Ja, så ser det ut, genmälte Wallendorsl. Först inträdde Henriette och Nordenheim och straxt derpå Richard. Min fan bad att jag skulle lemna det här till konsuln.? Och han framräckte, det öppna bresvel.