Helsingborgs-Posten – 23 april 1862, sida 2

-w..— ———— — — En sådan dåre! utbrast konsuln Wallendorff med hetta i det han satte sin kaffekopp ifrån sig. Hvilken däre?? frågade Henrik, som i detsamma inträdde. iljeselt vet jag — du som var hans ressällskap, målte vål veta alt då han i förrgår hemkom från Stockholm, hade han två barn med sig.? Henrik talar då aldrig om någonting, inföll Henriette. : Ty jag vet, smäskraltade Henrik, rvalt nyheterne komma ändå på fötter utan min medverkan.? )och det är hans brorson som han har tagit, inföll konsulinnan, fastän han för faderns skull blifvit rninerad. Men det är ju vackert! kunde Anne Sophie, hvilken vanligtvis var tyst som arbetet på hvilken hon sydde, icke afhålla sig alt säga. Det är icke vackert, det är romaneskt, — man är sig sjelf närmast, yttrade på fullt allvar konsulinnan. Deruti har du rätt, min vän! gillade hennes man. Det är snartsagdt oforsynt af ett fattighjon, som Liljefelt, att taga ett fosterbarn?. Kapten Liljefelt, afbrot Henrik, slungande ett blick, som sprutade eld och lågor, till Sin styssar, ?kapten Liljefelt är ej något fattighjon, ej heller blir han det, — hans handling är sublim.? YDu får väl höra huru sublim den blir ansedd för,? utbrast Wallendorff med ett gapskratt. vom den ej håller prof inför verldens domstol, så glommes den icke inför den högre,älertog Henrik med hänförelse.