Helsingborgs-Posten – 23 april 1862, sida 2

korrespondens. Högskolan. 73 Marrar utan wett i wettenskaperna, Cr slutsats är förwänd. VII. Mu, full of stolthet, trampar Hans fralsta fot vå månen. Nu ha! — nu bröt han benet SJ ringen af Saturnus! Ett intermezzo, fom sälerligen ej skall fafna sitt intresse, torde emellertid böra förega, innan de sista atterna af tlasficitetens oduglihet framlägges ins för allmänhetens ögon, enär detta intermez;o låter oss tasta en blick bakom de kulisser, fom dölja tlassicitetens förfall. Af en ren tillfällige het hafwa wi tommit öfwer ett stilämne, fom nyligen blifwit wid en af stistets stolor lemnadt af wederbörande lärare för att på latin öfmersättas. Detta, intresfanta fnillefofter lyder få lunda: (Se OR N:o 16.) Ången, fom ej lärt rätt skrifwa ett foråf, slall nagonsin sägas förfta detsamma, och utan fruktan för misitag, wagar jag pasta, att man eger insigt i ett språt, i samma man man fon wäl slriftligen uttruda fina tantar på det. Och dersöre är det af största wigt för eder, att age nom tolrifa stilöfniugar dagligen göra allt ftörre framsteg i latinska spratets ffrifmande, och få lunda winna sännedom om detta Torak, grund walen till sa många ännu lefwande tungomal. Fastän många i wåra dagar — — — (radeten och ofunnigheten ma saga, hwad de wilja), — — —. ätnas latinet bland de läroämnen, genom hwilka själskrafterna bäft uppodlas, och ni kunnen twifwelsutan lätt öfwertygas om, att detta sprak utgör att jag få må föga tärnan of all noggrannare spraltunskav. Latinet stall, tro mig, förr eller senare aterwinna det företräde wid gossars underwisning, hmiltet nu wissa sträflare tydas wilja bestrida detsamma. Det är tanste nagot oerhördt att få der sans sacon fe en stil dragen inför offentligheten; men — 2W— VE ERE 3 2 ngr