Helsingborgs-Posten – 16 april 1862, sida 3

Korrespondens. Högskolan. 73 Narrar utan wett i wettenskaperna, Er slutsats är förwänd. V. Ån swindlar han och swindlar, OM wänder loppet batfram. 7Aj wår sednaste framstallning följer fom korolarium, att mi helt oc) hållet utdömma las tinffa spratet från underwisningen i skolan till universitetet, på det ej 20 af dem, fom Ders of mer eller mindre nödtwunget begagna fig, måtte offras för den 15 (Hwiltet precift 3siffergeni!), som tror fig hafwa ett flags behof af latinkunskapen. J den ryttbar blifna striden för några år sedan mellan den lärde och frimodige dottorn Kahl och professorn i latinet J. G. Et wid Lunds universitet angående Klassicitetens förfall, war oc, om wi ej alltför mycket mij: minna oss (Betlagligtwis synes detta en enda gang wara händelsen!), professor Et nog upp riftig att medgifwa, det (om ide allt latinjtudium) atminstone Latinskrifning numera är öfwerflödig (Se a. st., der professor Et, efter att hafwa utdömt latinskrifwandet sasom mal och förordat detsamma sasom wäg, yttrar: In gen stulle heldre än wi fe om der (latinet), ut om under sjelfwa skolåren, kommer att jfrifwas af sa fa och få fällan fom möjligt. Dermed förneka wi saledes ide, utan wilja faftmer hafwa vå det eftertryckligaste vittsordat lätinstrifningens stora betydelse sasom det bästa medlet för grammatikens särra inlärande i ffos forna och dermed sasom den ändamalsenligaste och för tankekraftens skärpande lämplis gaste föröfning med affeende på afwen de dfriga spräkens grammatik, ja, till och med för allt grundligt studium.) Wi tro att den tid är mycket nära, då såwäl prof. Eks fom wåra (i grunden lita) asigter i detta ämne komma att allwarligen behjertas och blifwa lika goda axiomer som Euclides! Klassiternas trogne dyrkare säga, att det latinsta spraket genom sin utdildade, rikhaltiga och afslutade formlära är särdeles lampligt sasom underlag för de moderna språkens studium. Detta b:strina wi (sawal fom prof. Et. Se ofwan.) helt och hället anse det twärtom wara yt: terst skadligt. Latinska spratet, tikjom ieders mera de få kallade romaniska ha ett helt annat faplyune, än de germaniska och anglosachsifta spraten. (Hwad iocens gang är underlig! Mu rörer den jig framat, un tillbaka, doc alltid lita ewig och faun. Sa framträda Jär de ro: maniska spraten fåfom till skaytynnet lika latinet, under det de ofwanföre wisade sig rakt motsarta och främmande. Jngen må dock tro, att ettdera är en lögn; ty S. P. star på den dialektijka standpunkten, der sanningen är i en ewig rörelse och ideligen kulbrcerar öfwer i sin — motsats, utan att derföre tappa bort sig sjelf.) Dess rikedom va inwecklade satser o.å participformer t. ex. ar ingalunda att rotome mendera hos nyregynnare, som behöfwer entels het och klarhet i formen, ej mindce än i ine nehallet. (Jemför prof. Ek a. st. vtt den dautia litteraturens ypperste ade blott för sin tid, utan för alla tider, stå sasom oupphunna nönster såwål i tantens fom formens fulländning och harmoni derom äro just icke meninmena delade.) Sesssutom är latinjta soratet, — — —T2q —