Helsingborgs-Posten – 9 april 1862, sida 1

Korrespondens. Under en häftig storm d. 3 Oktober 1860 blefwo sexton ft. fislare från RÅyhamns fistläge i Kullen räddade ur dödsnöd på siön af fistaren Anders Carlsen från Gille fisteläge vå Seland med ögonslenligaste lifsfara för denne sjelf; för hwilken ädla och modiga Handling H. M. kor nungen, efter det densamma blifwit inför Honom anmäld, behagade tilldela AÄnders Carlsen guld medaljen för berömliga gerningar. Denna me dalj öfwerlemnades åt Carlsen på A fredag d. 4 des på ett ferdeles wackert och hög: tidligt ja. Kl. 2 på dagen afgick fran ftenkolswerkets, för till fäallet med flärit och dansta flaggor ritt smyckade, siyrelsehus till brutstyrkan ett festligt tåg, söreträdt af grufwans musiktar, bläsande en marsch: Äden tappre landtf soldat. Först gingo fem af de räddade fiftarena, (de öfriga woro nte vå fiörefor), derpa Anders Carlfen, hwarefter syntes herr landshöfdingen och kommendören v. Troil samt amtmannen öfwer den del af Selands stift, hwarinom Gille läge hörer, herr kammarherren och kommendören grefwe Zonlis, som för sesten hit öfwerrest, widare grufwans difponentdireltör för tillfället, hr ryttmästaren och kommendören Tornerhjelm, en del andra direltörer och actionärer i grufiocbolaget, atslilliga, i oc för den tidigare på dagen örsiggangna bewärindemönscringen, till orten anlanda militära och civilla embetsmän, samt slutligen en del grufwan och orten tillhörige tienstemän. Efter inträdet i lorkan, fom mar öfwerfylld af astädare, afsjöngos af vuglingar ur den högre foltstolan nuder anförande af deras musikaliste lärare mag. Lunddorg oc) med accompagnement af orgel, 1 ders. af på. nr 372, hunkst: församlingen erbjöds det sälljonta sudespet et af twenne lands höfvingars, en danst och en swenfl, uppträdande inför altaret. De begge, på I det rummet owanliga, officianterna togo sig förträfjligt ut i smma fulla embetsornater. Ör landsh. m. m. v. Troil tog till orda oh i ett wärdigt och högtidligt föredrag ssildrade ans ledningen till dagens högtidlighet, samt öfmerlemnade till den framför höfdingarne placerade Anders Carlsen den ofwannämnda medaljen, med erinran att Carlsen dock icke egde rätt bära densamma förr än han erhallit fin konungs tillatelse dertill. Or grefwe Schulin tillfännagaf då, att hans dansla majes:at, underrättad om det Carljen tillamnade uumärtelse-tecnet, på förhand lemnat och befallt hr grefwe Schulin, att nu meddela C Ås mer tillstand att detsamma anlägga och bära, hwarpå br grefwen i hjertliga ordalag tolkade Carlsens tacfambet för denna tonung Carls nadebewisning och för det wackra och högtidliga sätt, som hr landb. bo. Troil walt för dennas öfwerlemnande. Sedan herr böfdingar och den nu dekorerade Anders Carlsen utz trädt från altarrunden och 3:dje verj fen afnämude pfalm afsjungits, besteg Hr imtoh. Laurin bredit stolen och höll en warm och upplyftande bön och tacksägelse, utgående från det troende hicrtats medwetande och käånsia deraf att all hjelp och all tirleksdewisning menniskorna emellan äro werk af Gud, hwilken leder menniskornas hjertan såsom wattenbäcken och i dem tänder både mil: ligheten och modet att för nästans hjelp och räddniug kasta fig i faror, hwarur de endaft med Hanus bistånd kunna dewarade utgå. Efter denna del af akten, fom ufslöts med Fader mår och mäljignelfen afsjöngs ps. 370 v. 4, hwarpa prosessionen i den namnda ordoningen, under det musiken blåfte Kung Carl den unga hjelte återwånde till direktionsh hnset, hwareft gafs, under hr ryttm. och komm. Tornerhielms aufpis cier, en festlig middag der Unders Carlien innes hade hedersplatsen mellan begge höfdingarne, och der, den högtidliga karakteren i öfrigt ide hindrade en ton af gemytlighet och en wiss upp: sluppenhet att göra fig gallande. Det goda förhållandet grannländerna emellan och praf tisk ffandinavism, denna dock ide utan wissa restrictioner, woro i allmänhet grundthemat i i de tal, fom afhöllos. ÖHr landsh. v. Troil föreslog förft i wackra och lifliga ordalag en ge mensam skal för nordens begge konungar, en sammanslagning, den han motiverade medelst på pekande af det intima och broderligare förhållandet de begge monarkerna emellan såwäl fom den lifliga och hjertliga förbindelse mellan de håda folken hmarna dagens höatidliahet semnade