Helsingborgs-Posten – 21 mars 1862, sida 2

När Liljeselt en half timma senare hemkom fann han mor och dotter i den mest uppskakade sinnesstämning och ensamma i sängkammaren. Tvärstannande vid dörren såg Liljefelt tre å fyra sekunder stillatigande dem, då han slutligen utbrast: vÅha, jag förstär! XI. llIuru står här till 2? frågade Theophil, som följande dagen vid middagstiden inträdde i sin fars arbetsrum. Denne satt tyst, dyster och eftersinnande i sin skrifstol, modren i soffan och Astrid tätt invid hennes sida, med sin hand sluten i hennes. Den förstnämndas anlete bar spår efter ulgjulna tårar, den senare gret icke, men var haftig uppskakad; bröstet häfde sig under halsduken, kinderna voro snöhvita och de blå smala ringarne under ögonen antydde på en sömnlös natt; blicken var irrande och orolig, ja till och med ångerfull, men det oaktadt låg något resigneradt i densamma. Vid Theophils inträde flög Astrid ur sossankastande sig i hans armar; och i samma minut lemnade hon rummet. )Men hvad i all verlden har händt ? frågade han, intagande den vid modrens sida lediga platsen. rheophil, råd oss du! sade fra Dora, fattande sonens hand. Du känner honom ...? Med en frågande blick på sin mor inföll han : vHar Stjernsköld sriat till Astrid 27 Ja, v sade sadren i det han steg upp och gick fram och åter öfver golfvet med kors