Helsingborgs-Posten – 21 mars 1862, sida 2

läppar; — nog vet ni alt jag älskar er öfver allt på jorden ; qvinnans blick ar skarp och klar... Svara, svara, svara ! En invertes dallring öfverfor Astrid; hon hörde, men visste icke riktigt om hon hörde ratt; ansigtet sjönk mot hennes händer, hon kände att han fattade hennes hand, men hade ej styrka att draga den tillbaka. IIuru skall jag tyda er tystnad ? Hon svarade ännu icke; slutligen hviskade hon i det hon sakta losgjorde sin hand ur hans: Låt oss vara tysta ännu några ögonblick, jag behöfver reda mina tankar.? Tyst och sluten satt han med nedsänkt blick, stirrande framför sig, i det han sköt mössan långt ned for ansigtet, under det att hon, som hon nyss sade, sökte ordna sina tankar, hvilka sammanföllo alla i en varm och innerlig bön ; ty Astrid hade lärt att bedja. Bönen, det rena barnahiertats bön, var så till sagandes hennes vackra sjals tungomäl. Kapten Liljeselt tog af vid vägen som gick till Hjelmsätra för att ditföra grefvinna Nordenheim, och dit äfven Theophil med Eugenie styrde kosan. Gresven for fram till Björkudden; och just som hans och Stjernskolds slådar på samma gång svängde in på gården frågade den sistnämnde: Tillåt mig komma hit i morgon, och bestäm sjelf timman.? Kom i morgon eftermiddag, svarade hon sakta, men med fattning, Foch tala med mina föräldrar !