musikaliska, från hjerta till hjerta gående ton som hon inlade i dem, minen med hvilken de beledsagades, stulo sig långt in i hans själ. Ofrivilligt räckte han ut den lediga handen för att fatta hennes, men drog den lika hastigt tillbaka. Hans ögon gåfvo ett svar på de ord han nyss tyckte sig läsa i hennes, men nu nedslog hon sina. Kan baron förklara mig,? sade hon efter några minuters tystnad, hvarföre inte grefve Nordenheim kör för Henriette i dag ? En ny knut tillkom i går på delta underliga band, som jemnt saurrar och intrasslar sig — — denna gåag hade han orätt — — det år synd om Henriette,? tillade han vekt, ptyförenad med och beroende afenman som hon älskade och som älskade henne — — skulle hon bli en verkligt älskvärd qvinna; hennes hjerta är så varmt, ja adelt. om det blott med både förstånd och kärlek fördes till det rätta hållet — om jag så må säga, Men nog är hon älskad af den hon en dag skall bero ...? Gnd vet,? sade han tankfullt, jag tror det knappt — — först blef han kär i henne, — men nu förefaller det mig som om hans känsla temligen hade svalnat.? Kanske att det slutas med en ruplur 2 undrade Astrid. ?Nej, omöjligt?, sade Henrik med full ösvertygelse. Hennes far, huru svag han än är för henne, skulle aldrig tillåta det, och Nordenheim har för mycken hederskänsla och stolthet att det ens skulle falla honom in. . .? Baron nämnde nyss, att en man som älskade henne och som hon älskade, skulle på