felt någon gång upptog en plats i en sällskapskrels. Del är småsaker, som foretalla I sammanlefnaden, i det hela så lumpna. att ingen med ett uns al förnuft i sitt hufvud kan dervid fasta någon viat; men de tankarne: Pdet är for mig som man anser det der vara olverslodigt. — vore det en annan laktloce man den och den formon så behandlade man icke den eller den.? äro kanske icke alltid, äfven for et nphojdare sinne, så lalt att bekämpa. Dora Liljeselt tillhörde likval de få lyckliga, som ej af sådana små lappristing togo något intryck. Hade hon med vänskap och högaktning fistat sig vid en person, då mähandla erfor hon för några minuter en mindre behaglig känsla, och i borjag var det ej utan att hou erfor en obehaglig kansla vid det öfver sag-ia salt hennes fordna nnasdamvan mot henne iakttog; dock insåg hon snart huru chimerisk denna vanskap varit, och det lilla molnet var borta. Det var nu i medlet af Mars månad. Astrid hade sedan festligheten på lljelmsatra blott bevistat eu större bal på Östanfors och en mindre bjudning i prostgården. Hennes besök på det förstnämnda stället blefvo mer sällsynta. Men deremot voro så väl llenrielte som hennes bror ganska ofta på Bjorkudden, och äfven hande det att de träffades hos mamsell Zellerman samt på lljelmsälra, der fru Liljelfelt ech hennes dotter afsensom kapten nu mera räknade som ett af sina få grannskap. Grelvinnan Nordenheim och hennes son hade ej haft någon möda ospard, för alt mellan dem få ett ordemligtumgange å bane; men, ehuru de tongifvande, lyckades de icke att i dessa sina välvilliga bemodanden vinna någon framgång.