Helsingborgs-Posten – 7 mars 1862, sida 3

jag arbetade lyssnade jag uppmärksamt til de fullvuxnas samtal; jag funderade ofve allt hvad jag körde, men hade icke mod at gora några frågor. Det var sex syskor mellan min bror och mig; alla sex äro döda några gingo bort innan jag kom till; men henne som jag älskade mest, en syster, tvenne är äldre än jag, dog vid 48 älder, samma år som jag bereddes till min första nattvardsgång, jag sorjde henne myeket, och det var vid hennes kista som ord sades, hvilka ända tills i dag legat, som draken hvilken i mythen beskrifves gnaga på Ydrasils rot, och gnagit på min hjertrot. Min fader som var min afgud och en man med djup lärdom, sade da till sin vän, en professor som tillbringade somrarne hos oss: ,,Ja, der ligger hon... och...när skådespelet är slut — ar det ock slut... Döden är ett spöke... det finnes ej något annat... Jag rille gifva till min egendom och allt hvad jag eger om jag kunde tro dessa sagor, hvilka som trosartiklar laras vår ungdom; men aldrig vill jag störa min hustru och mina barn i deras sköna drömmar ... Han visste icke han, min fader, att jag varit ett osynligt vittne till dessa ord, som djupt smärtade mig för hans egen skull; men det foll ej då in — att han möjligen kunde ha ratt. Jag läste i Stockholm för en af hufvudstadens prester. O, om denne man varit sådan, att han kunnat tillvinna sig mitt förtroende! men det var en kall man, som skötte sitt embete utan anda och lif. Djupt rörd gick jag till skrift, men det var blott en flyktig rörelse, utan bestånd; kor! efter, föranledda af många händelser, för vidlyftiga att omtala, bosatte sig tviflen i mitt hjerta. Hör!...? och öfver hvad hon