mjukheten förenad med en viss värdighet, och ehuru hon snarare gick undan än fram, syntes det att hon visste det hon som menniska egde sin rang att upprätthålla, och genom sin dygd, sin vackra vandel förstod hon att usppratthälla denna rang. Icke utan en känsla af afund märkte konsul Wallendorsk och hans hustru, huru Astrid denna afton erhöll priset framför Henriette ; sjelf syntes den sistnämnda belåten med den hyllning som egnades henne och uppbjod hela sin lilla förmåga att med koketteriess vapen lägga an till höger och vester. Nordenheim och Theophil sågo på: den ene kände vreden sjuda i hvar åder; den andre var bedröfvad och förstod att hon ställt sig i en falsk position, men kunde omöjligen begripa hvilken ond ande som fått makt med den stackars förvillade flickan, Trött att åskåda så väl dansen, i hvilken han ej deltog, som Henriettes sirenkonster, gick han in i smärummen; i det aldra innersta uf dem satt ensam, i hörnet af den lilla sossann, Eugenie Nordenheim, hon trodde sig obemnärkt, hörde på afstånd musikens glada tonerr, hvilka i hennes öron ljödo som en baccthanalisk sång på en begrafninsfest. Hon hade låtit hufvudet sjunka mot sina händer, och först när hon hörde en bekant röst säga: PFröken Engenie! såg hon upp, halftorkade tårar qvarsutto på hennes kinder. Theophil satte sig bredvid henne. Det väcker troligen uppseende att fröken, husets unga dotter, värdens syster, drager sig undan den allmänna glädjen — man har frågat efter er. Man vet alt jag icke dansar... och det är min bror som arrangerat detta så kallade