Helsingborgs-Posten – 7 mars 1862, sida 2

skulle volat för, jag vet icke hvad, valsat med en annan.? Något namnlöst outredt, som Astrid aldrig förr erfarit, erfor hon nu; hon onskade icke allenast att valsen, utan äfven att balen skulle bli slut; hon längtade till sitt hem, till de sina; det föreföll henne som om hon redan kommit ett litet stycke ut på det stormiga hafvet, der hennes farkost mången gång kunde lida skeppsbrott. Ändtligen var valsen slut; men äfven nu fann han tillfälle att med henne vexla några ord. Sedan jag sist hörde fröken spela, hvilket jag aldrig glömmer, tillade han med en djup betoning i rösten, förstår jag frökens motvilja sor att i större sällskap låta höra sig, och icke blir det jag som dertill söker öfvertala er. Tack, svarade hon, i det hon ntan att vilja det beledsagade detta enstaka ord med en för henne sjelf omedveten, men för honom ganska farlig blick. Fröken inlägger så till sägandes hela sitt hjerta i sin sång, i sin musik, och detta hjerta är for mycket värdt for att skärskådas af en och hvar. Och han såg henne djupt in i de klara sköna ögonen. Man kan väl genom edra ögon blicka dit in, men tonerna äro, om jag så får uttrycka mig, mer beskrifvande — förstår fröken min mening ? Jag vet icke hvad jag skall svara derpå. För att ofvergå till något annat amne sade hon: General Ehrenflykt är bra älskvärd, jag har knappt sett någon så hygglig man vid hans ålder.? Henrik svarade icke.