dernas lopp förändrar sig och att man bör äras för hvad man är, icke för det man varit. I mitt tycke år figuren ståtlig, der han står i sin makalöst majestätiska drägt, omstrålad af martyrkronans förtrollande glans; men om ej alla hafva samma smak — icke är det mitt fel. — Jag önskar honom visserligen ett långt lif, men när han en gång drager sista sucken och går kyrkofädernas våg), vilja vi bevara hans stoft för klassiciletens hvitmenade grifter? och resa hans minne en ärofull stod, hvarpå vi hänga hans dägeliga bild — dock nej — så vilja vi ej göra, ty då kunde någon af the arga Filisteer, the ther på honom i lifstiden svårligen förgrymmade voro, upplåta sine mund till smädelse, sägjandes: tvi tig! ther skalt in skjönliga hångja, tig sjelfvom till strat och androm skällarenom till varnagel! En sådan styggelse i Israel vilja vi icke lida. — Men i n a u m Vrti e t ) då? Det glömde du alldeles, min käre Petrus! —Nej, nej, jag glomde det ej; men jag lemnar det åt — läkaren och hans husapotek.? — Farväl! Din Petrus. ÄN Ånn Co P A 2 Innu DÖÖ(Ö(.