Helsingborgs-Posten – 28 februari 1862, sida 3

skan, hade hon, efter sex månaders forlopp, allagt sorgdragten efter sin farfar. Hon bar en kornblå silkesslorskladning med invalda hvita silkesoch silfverrander, mycket vid, som utgjordes af dubbla kjolar, den ofra slutande vid knaet och vid sidan uppfästad med en purpurfargad bukett, blandad med silfverax, en krans i samma genre betäckte flätan, som alls icke syntes. En berth af svarta äkta blonder räckte ända ned till klädningsnibben, öfver hvilken ett skarp i blått, hvilt och silfver var sastadt; en magnifik broche af juveler, en present af hennes saslman, glänste mot den svarta berthen. Vid ett ögonkast på llenriettes dyrbara kostym, uppsteg ovilkorligt den tanken i Astrids själ: )Ack, om jag hade hvad Henrietles klädsel för aftonen kostar, huru väl skulle jag ej använda det!.. men, tänkte hon straxt derpä, hade jag så mycket, klädde jag mig kanske också lika grann. När Henriette trädde in i salongen, kastade hon händelsevis ögonen i den stora trymånen, och hon hapnade vid åsynen af sin egen gestalt; ovilkorligt såg hon först på Eugenie Nordenheim, sedan på sin kusin Anne Sophie, och båda två syntes henne i afton vackrare än hon — dessa begge, som vanligtvis icke kunde göra anspråk på den ringaste fägring. Tårarne stego henne i ögonen; blodet strömmade till ansigtet, öfver hvilket en skarlakansfärg ögonblickligt kastade sig, och hon sjönk ned på den första stol som stod i hennes väg. Astrid, som redan med ungdomlig värma fästat sig vid Henriette, gick genast till henne.