som ger vika, så blir det åtminstone ej llenrik Stjernsköld.? Den ena eleganta släden efter den andra stannade vid sörstugaportarne; tvenne i livre kladda betjenter mottogo gästerna, och det for damerua mest utsokta toilettrum inbjöd dem, innan de inträdue i paradrummen, att tillrättaställa de små brister som genom instufningen i pelskläderna och hufvorna kunnat uppstå i paryren. Bland de ankomna voro alla af ortens haute volee, Hosmarskalken X., Öfverste S., Kabinettskammarherren Grefve T., m. sl., och bland dessa togo sig afven Konsul Wallendorsss någorlunda väl ut. Fru Liljefelt — kapten, som verkligen var besvärad, af en opasslighet, hade ej kunnat hålla sitt löfte — och hennes dotter hade blandat sig i hvimlet; men denna senare, ehuru enklast klädd af alla, kunde dock ej blifva obemärkt. En hvit linongsklädning, med en enda hög garnering, omslöt Astrids sylfidiska gestalt; en så kallad berth, enligt den vinterns mode, följde urringningen af klädningslifvet; kring flätan vred sig en ljusröd törnroskrans, hennes egna händers arbete, så väl som kela kostymen. Glädjen strålade i hennes blick, och med oskulden i hjertat fröjdade hon sig i hoppet åt den animerade balen. Henriette, den enda som med henne vanligtvis kunde täfla i fägring, var ej i afton till sin fördel, och ej heller tog sig hennes kostym väl ut till hennes utseende. Ögonen voro matta och uttryckte det missnöje och den oro, som för qvällen funnit säte och stämma i hennes själ. Hon var ovanligt blek, och flere små rynkor lade sig öfver ögonbryn och panna. Enligt sin mors ön