Helsingborgs-Posten – 28 februari 1862, sida 2

det var belaget. Ehurn liggande i en vacker trakt var detta ställe ej sårdeles gynnadt af naturen; dess låga läge hindrade någon vidstracktare utsigt. En trädgård i engelsk smak sträckte sig åt sjösidan; gården, omgifven af ett staket, var ej förskonad genom någon plantering, och framför densamma lågo nagra kala, grå klippmassor. Mangårdsbyggnaden, tre våningar hög, var prydlig, men anblicken af det hela stel, kall och ovänlig. Och nu, då snolakanet hvilade öfver den isbundna marken, var det hela mer dodt an någonsin. Men icke destomindre var det på modet att gerna besöka Hjelmsätra, der man alltid hade ofvermattan roligt. I det inre rådde en symetrisk ordning; mobleringen, ehuru ganska dyrbar i de stora rummen, af hvilka de mest bebodda lågo ät norr, afvek ganska mycket från nutidens smak, men efter det var på Iljelmsatra vann det allmänt bifall. Det var den 360 December. De väntade gästerna hade redan foregående afton infunnit sig, och dem samt den unga sästmon till åra hade egendomsherren Grefve Nordenheim arrangerat en storre bal med soupe. Till klockan half 6 voro grannarne bjudna och hon var nu omkring 5. Grefve Nordenheim inträdde i sin mors rum; denna hade nyss slutat sin toilett. Hon var ett hogväxt fruntimmer, som redan hade hunnit sextitalet. Hennes sätt att vara var städadt, till och med artigt, men något stelt och präntadt. Ingen skymt af förtal hade någonsin vägat kasta den minsta skugga på hennes rykte, och, märkligt nog, hon förtjenade verkligen det anseende hon allmänt så hos höga som låga älnjot.