Helsingborgs-Posten – 28 februari 1862, sida 2

ha ej mina förhoppningar ölvergisvit mig... hon är ung, har ett hjerta godt som guld, och jag betviflar ej att jag icke skall kunna böja det efter min vilja. Ske dig som du tror!? svarade hon. Efter elt litet uppehåll sade hon med en suck: Hvad säger du om Eugenie... vet du, att jag fruktar för hennes förstånd. Om hon brusade ut, om hon gret, vore jag mycket lugnare; men just att hon under en jemn och stilla yta döljer en så svår själssjukdom, trycker mig ned till jorden. Jag hoppas att den kan öfvervinnas. Vi skola bedja Liljefelt fortfarande under vintern göra sina besök; mig tyckes att hon varit något lugnare efter sitt sista samtal med honom. Till sommaren måste hon bevista någon helsobrunn eller badort.? Nu insteg det sista föremålet för deras samtal, det var den yngsta af Grefvinnan Nordenheims åtta barn, af hvilka sex redan hvilade i Herranom. Eugenie var 26 år, mycket blond, ej vacker, men egde ingenting hvarken i sitt utseende eller i sitt väsende som antydde en sjuklig sinnesstämning. Hennes toilett var ytterst vårdad, men ej lämpad för dans. Hon hade för tvenne år sedan lagt af detta ungdomliga nöje, förebärande ett aggande ondt i ena sidan. rhar mamma och Charles Emil något talat om det andra? vvi ha knappast vidrört det, svarade grefvinnan. Hvad det är många som har med den affären att sköta, återtog Eugenie, mamma, onkel Ehrenflykt och baron Stjernsköld. voch ännu hafva ej de trenne viljorna förenat sig, menade Nordenheim, och hvem