vålsigie dig i dina förestående strider, ty . ..? han turstannade. En wderlig oförklarlig känsla fattade Theophil vid dessa siarelika ord. Han ryste hastigt till, kännande huru kalla svettdroppar perlade hans panna, han tyckte sig i dessa ögonblick se framtidens bok uppslagen, men fruktade bläddra i dess blad. Folkmängden strömmade ur kyrkan, portarne stängdes, och på kyrkogården skockade man sig kring den gamle. Hastigt blef han upplystad på starka, senfulla armar och buren in i den närbelagna prestgården, der hans dotter, som ej under högmässan varit i kyrkan, blef öfverraskad af denna i sitt slag egna anblick. Det var på åtta armar han hvilade: Grefve Nordenhelms, Baron Stjernskölds, Theophils och en ung stark bondes. Ett lesve vår gamle älskade prost sorlade från kyrkogårdsmurarne in på gårdsplanen. Gud i himmelen! huru är det med min far?? ropade Mamsell Zellerman. ÄÅr han sjuk? Ja, jag visste att så skulle gå! Huru det skulle gå? upprepade den gamle. Det har gått bra-, tröstade henne Nordenheim. Församlingen har haft några stunder, som de nu unga en dag säkert med rörelse komma att berätta för sina barn.? Hvem har burit mig hit in? frågade gubben. Henrik Stjernsköld?, svarade denne,Grefve Nordenheim, din älskling Theophil och den unge bonden Lars Magnusson.? Jag är malt och trött... O, låt mig få sätta mig.