Helsingborgs-Posten – 17 februari 1862, sida 2

trädde i Guds hus med den brinnande önskan, den förhoppning, att för sin oroliga själ finna en andaktsrik stund. Kapten Liljefelt och hans familj som bevistat ottesången, sutto redan i de sramsta bänkraderna vid stora gången, då bånkarne i koret, som tillhorde Östanfors, intogos af invånarne på nämnde egendom. Komministern i församlingen förrattade altartjensten. Predikstolsverserna, Theophils verser, upptogos; nu hästades llenrietles ögon på sakristidorren, från hvilken predikanten skulle komma; men det var icke Theophil, utan forsamlingens åldrige herde, som stödd mot den förstnämnde, uppträdde på predikstolen. Ingen penna åtminstone ej vår, förmår skildra den ofverraskning, som denna ovåntade syn föranledde hos hela församlingen. Ovilkorligt nedböjde Henriette sitt hufvud; rosorna på kinden dogo bort, men återkommo ännu bjertare; hon vågade ej upplysta sina ogon, ty hon visste hvem som i bänken midtemot, betraktade henne. Inom den der församlade folkmangden var det kanske ingen som fattades af en djupare rörelse, en innerligare glädje, än Fru Dora Liljefelt, nar how såg den gamle profeten — så foreföll han henne i detta ögonblick — uppstiga på det heliga rummet, hennes dyraste, heligaste minnen trängde sig ini hennes själ; det föreföll henne som om en hel serie af berättelser urphennes andliga lif blifvit i personifierade bilder på en större tafla med ers framställda för henne. De från kinden sakta nedfallande tårarne hindrade henne icke från att se upp till förkunnaren af Evangelii sanning. En lätt darrning öfverföll den gamle, som