Helsingborgs-Posten – 14 februari 1862, sida 2

och inspirationens anda sänkte sig öfver henne. De tankar, som. oregelmessigt korsade sig i hennes inre, uttalade sig på det sköna instrumentet, hvars fylliga och sonora toner trängde in i hennes själ, hon tyckte sig aldrig hafva spelat på något dermed jemförligt — än höjdes, än sänktes, än tillslötos helt och hållet ögonen; hon hade ej upptändt ljus, så att ett fullkomligt morker utbredde sig öfver rummet. Slutligen, utan att hon sjelf visste derom, spelade hon en enkel men rörande koral; det var bönen i hennes hjerta, som gaf sig luft i tonernas ljud. Astrid, sade en späd röst. Hon hörde den icke. pAstrid, ropade det högre, Astrid, Astrid!? Nu vände hon sig åt Elvas bädd, från hvilket håll hon tyckte sig höra sitt namn namn ropas. vÄr du vaken, Elva lilla?? Jag är visst i himmelen, Astrid.? Nu förstod hon att flickan låg i en halfslummer, och steg upp och gick till henne. y-u tystnade himlamusiken — det var små englar, lika de der små cheruberna som äro i din vackra bok, hvilka spelade, sade Eiva. Nu lutade sig Astrid ned öfver flickan och kysste hennes ögonlock. vDu drömmer, min lilla elfuange?, sade hon hjertligt. vhivarfor skulle jag vakna? hvem är det — jag tror det är Astrid?? Ja, det är jag, Elva lilla! vvet du att jag sof och drömde så vackert. Jag hörde englaharpor som voro så innerligt