Helsingborgs-Posten – 24 januari 1862, sida 3

Den familjen intresserar mig i hög grad?, återtog Henrik. Raillerie a part, sade Nordenheim, har jag sällan sett en så intagande ung ficka. Jag talar ej nu om hennes mer än vanliga skönhet; men det är något originelt i hennes våsende, som är omöjligt att med ord återgifva. Hennes organ år den mest melodiska musik, och det hon såger är, utan alt hon jägtar derefter, poetiskt skönt. Hennes personlighet är en samklang, om jag så får uttrycka mig, af eld, själfullhet och en rörande godhet. Vore hon an sodd i en torparkoja, kunde hon aldrig blifva obemarkt. Henrik skrattade: Jag påminner mig hafva läst en dylik skildring öfver hjeltiunan i någon roman. ))et tviflar jag på, menade grefven. ?Hennes bild är lika sällsynt i romanerna som . verkligheten.? ! Men. min lilla Henriette,? inföll konsulinnan skämtande, jag tror alt jag å dina vågnar gör en ganska smärtsam upptäckt.? Jag gör det sjelf, sade Henriette längsamt, under det mörkröda flammor öfverforo hennes ansigte, men hon tvärtystnade. Fortfar, sade Nordenheim betydelsefullt, under det att konsulinnan sade några hviskande ord till sin brorsdotter. vJag gör den upptäckten, hviskade Henriette i sin fåstmans ora. alt du vill framställa henne till min forebild.? Det är ett fullkomligt misstag,? svarade gresven allvarsamt. Jag hatar alla kopior, såsom merändels misslyckade, och vill således icke heller i min hustru hafva en dylik.? (Foris.) mee