Helsingborgs-Posten – 20 januari 1862, sida 3

Ifuru är farbror nojd med den unge bokhållaren ?? Han är så nyss kommen all jag ännu ej kan ullata mig derofver.? Jag tycker om hans ansigte,? återtog Nordenheim )Men den stackars. gossen har ingen takt,? anmarkte konsulinnan. Takt, smålog Nordenheim. det är nåstan mycket begardt af en sjutton års pojke.? Nu återkom Henriette, kladd i en spperb äkta tibetskladning, haret ovanligt val ordnadt och en liten svaret med fransar kantad sidenshawlett, Helt legert knuten, så att den vackra hvita fylliga halsen till en del var obetäckt. Ett sidensorkläde i samma färg fullbordade kostymen. Ögonen hade återfått sin glans ocn kinderna sin friska rodnad. Se nu, min söta flicka, år du mycket bra,? sade modren med ett uttryck af belåtenhet. Men hennes sastman gafhenne en blick så kall och strang att hon mot sin vilja nedslog sin. Jag ville blott att det der för en timma sedan skulle vara undaugjordt, yttrade Wallendorsk. Emellertid intog man middagsmältiden. Den unge bokhållaren satt nedanom tvenne kamrater, som, enligt verldens sätt att tala, voro af ganska ringa härkomst. Nordenheim vände sig genast till Richard: IIvad tycker herr Liljefelt om den här trakten 2 Den var mig ej förut obekant, svarade Richard obesväradt. Jag har hört mina föraldrar ofta tala om den.? Jag hör att hans föräldrar ämna sig hit i dag, inföll konsuln.