Helsingborgs-Posten – 15 januari 1862, sida 2

nas blifva allt mer och mer fårsvårade. I våra bygder begares redan 25 Erdr for ragen, ätminslone så snart den skall i mindre qvantileter sorsaljas till fattigt folk, ty hur det är, så har det fattiga folket i vort land alltid fått betala fiolerna och de rike samla sig gerna formögenhet på den sattiges bekostnad. Vi hehöfva ej omnämna att för arbetsklassen, och det är framför allt denna som under dyra tider blir den lidande, är arbetsforljensten under vintertiden högst ringa och litet gifvande, hvarizenom ett deficit maste uppstå mellan inkomster och utgifter, hvilket for den som icke har något anna! alt lita till än sin arbetskraft. icke är så latt all reparera, äfven under en bättre arbetstid. Och i öfrigt är det icke blott rägoeh brodpriserna, som blifvit så högt nppstegrade, utan detta gäller nära nog om alla fodoämnen, mjölk, smör, kött och fläsk och på många stallen aro mjölk och smör nästan oåtkomliga, helst för den fattige, som bohöfver köpa i små qvanliteter. Ty de sormögnare sälja sällan mjölk, utan använda den till smör och ost, hvilka produkter icke hos dem aro sor den fattiges mun, utan samlas i större parti för att afyttras i städerna, till det högsta pris som kan erhållas. Man har mycket skrifvet och ordat om inrättandet af sockenmejerier, der en och hvar i socknen eller orten kan till högsta mojliga pris alsätta sin mjölk, äfven i de minsta portioner, och hvilka mejerier visserligen i så fall kunde vara af materiell vinst, men for den fattige, som ej ens har en ko, och som daeuligen far springa efter den fattiga mjolktären?, såsom det heter på deras språk, skulle det vara en ganska svår olagenhet, ty han fick antingen öfverbetala både mjolk och smör, i fall han ville hafva något, eller också måste han lefva på vatten och brod. Vi se ofta hvilka foljderna äro af höga brödoch sadespriser och vi veta exempel på hela socknar ocir menigheter, der den fattige icke för något pris, ty man skams gerna för det arimliga som man skulle vilja hafva i fall man skulle sälja, kan få köpa sig en kaka bröd, utan får vända sig till andra orter, der någon häller bröd till afsalu. Dot år derfore en stor välgerning för den fattige att man i en del byar sokt och erhållit så kallade torgdagar, der man utan att behofva gå från gård till gård och ofta komma tomhänd tillbaka, kan få köpa sig födoamnen till mindre eller större qvantileter och till olika priser. I hvarje större by eller pastorat skulle dylika torgdagar finnas och vi tro till och med att mängen, som nu ser sig tvungen att anlita fattigvården, skulle i dylikt fall ej behofva det, emedan han för en liten sparpenning kunde skaffa sig ett behof för veckan, hvilket ofta nu är omöjligt på de orter, der ingen vill sälja något. I.—A. — Få — 2 Vi