Helsingborgs-Posten – 15 januari 1862, sida 2

Korrespondens. Nyåret, som började med en nätt umterköld, hvilken tilltog i styrka och slutligen på Trettondedagen med förbistradt mod, har redan visat samma ombytliga lynne i fråga om väder och vind, som den föregaende liden under det forflutna årets sista månader, då det var vinter den ena dagen och regnväder den andra. Ty sedan det, som sagdt, d. 5 d:s blef med ens så kallt att det gnistrade kring knutarna och det var fara värdt att få frost i öron, ögon och alla lemmar, till och med alt blifva forfrusen vid sjelfva kakelugnen, så framt man ej hade tillfälle all med förnyade brasor upprätthålla temparaturen, så frös det också dermed halsen af sig, såsom ordspraket lyder, och då det dagen derefter blef en liten tillstymmelse till en veritabel snöyra, så var denna innan kort förvandlad till en mera blid fuktighet, som gjorde att de yrande vinterfoglarna smälte bort i tärar och elt strykande duggregn gick öfver de med ett lätt snötäcke belagda fälten, hvilka renskoljdes till deras fordna grågröna vintersärg. Och vägarna, som redan forut voro behörigen tillslitna och forsedda med en betydlig halka, till alla slätskodda hästars otur och förargeise, blefvo härigenom förvandliga i en fullkomlig glanskis, som var farlig att beträda för en och hvar, hvilken ej hade sina fötter skodde, vi mena ej efter den presierliga uttydningen med bönor, lossänger, eller katekeslexor, utan med goda bröddar och jernpikar, applicerade i smedjorna. Och ofvanpå detta hafva vi fålt en spårsnö till alla räfvars och harars stora sorskrackelse. Men likväl är detta icke all den olagenhet eller ombytlighet som det nya året kar att bjuda oss på. Det är dyra tider för den fattige och dessa dyra tider, sy