Helsingborgs-Posten – 10 januari 1862, sida 2

en liten fläck från bokhyllan, vände hon sig till honom med dessa ord: sar pastorn skrifvit ? Ja, det har jag. Sältande sig på en stol midt emot honom sade hon: vJag spår att kapten Liljefelt, sårad af ett så oforskämdt anbud, vägrar att emotlaga detsamma.? rUHvarför benamna det så, mamsell Carin lilla 2? Tanksull förde han handen ofver pannan utan att yttra något vidare. Oafvändt fäste han blicken på det stora vägguret, under det hon vantade att få höra något ytterligare tillagg; men när nu fem långa minuter under tystnad förflutit kunde hon ej tiga längre, då hon sade: ypet säger jag för sant, att sedan pastorn varit hos den välsignade gubben har han ej varit sig lik. Den döde har visst spokat här inne, hon såg sig omkring rummet. oIIu. jag blir helt rädd... Men allvarsamt taladt är det bestämdt någ ot — han har säkert bekänt något gruss a m t (elt favorituttryck som ofta kom öfver mamsell Carins läppar), hon fixerade Theophil, på hvars panna och kinder en liadrig rodnad höjde sig. vhluru kan mamsell Carin falla på en dylik ide... Han är ju omtalad som ettljus, — läste ej mamsell liktalet ?? vJo, till min stora sorargelse. Doktor P. borde, till straff för ett dylikt tal, mista både kappa och krage. Det är synd och skam alt så oförsynt rosa en fattig syndig menniska. vJag kan neka,? svarade henne Theophil, vatt det — smickret menar jag — vor tilltaget i väl stor skala.