— — — —— Hon vände sig om och Liljeselt stod bredvid henne. Hennes kinder buro spåraf tårar, och med en blick, som uttryckte en glad ofverraskning sade hon öppet: nack hvad jag längtat alt få tala vid pastorn ... ÅÄr det underligt att jag sörjer min gode, gode farfar? — och tärarne började åter hvälfva sig ihennes sköna ögon. vNej, icke undetligt. svarade han mildt. sastän allvarligt; men mamsell Vallendorsl är ännu nog rik på lifvets glädje för att ej glömma hvad hon eger qvar, som år långt mer an det hon förlorat. rqag väntade icke att höra er tala så. vjjvad väntade ni er då att af mig få höra ?? vjag trodde att ni som prest skulle hafva ett litet vänligt trösteord till den sörjande sondottern.? Det var något så outsägligt både i blicken och tonen med hvilka dessa ord beledsagades, att han ej kunde afhålla sig från alt fatta hennes hand, som han dock genast släppte i det han sade: vom den hädangänguae från det rum der han nu är kan blicka ned på jorden, skall han der glädja sig, om han ser sin alskning, allt mer och mer strälva efter förädling... Jag har en helsning från honom till er, som han just bedt mig på den här dagen frambära — men jag har varit oense med mig sjelf om jag skulle våga säga er den. i vväga göra det han bad? — O, säg ?? uhlan sade, yttrade Liljefelt långsamt och med stark tonvigt: af alla nu lesvande är Henriette mig kärast, mitt hjerta närmast... hon är en god flicka, men har ett fel, som