ders bergsslott voro vi sakra. Vill ani vara oss behjelplig 2 Feodor, som med nedslagna ögon ähört siresvens tal. blickade nu upp, och ett underbart uttryck af hans själs djupaste rörelse afspeglade sig i hans öga. Jag vill, sade han. Men grefven blickade forskande på honom och syntes söka elt minne i hans drag, Ni forekommer mig i detta ogoublick så underbart bekant, sade ham sasom måste jag oftare sorr hafva sett er. Kanner ni mig 25 Feodor var icke maktig något svar, utan skakade tigande hufvudet. Men grefvens tankar voro för mycket 3ysselsasta med andra foremäl för att länge kunna dröja vid en sådan bagatell, som en en tidigare bekantskap. Vill ni blifva vår förare ?? frågade han åter och, utan att afvakta något svar, sramdrog ur sin sicka en full börs: Åpenna börs med femhundra dukater uti, fortfor khan, var eder, om ni säkert ledsagar oss osver gränsen. Feodor tog den framräckta börsen och vägde den profvande i handen. Femhundra dekaler säger ni? Det är en stor summa. Jag såg aldrig i mill lif så mycket penninvar på en gåvg. Han oppnade pungen och utskakade penningarne i gräset, sedan satte han sig ned och såg länge och tankfullt derpå. Men ärefven trodde, att han öfverlade framför det blänkande guldet, om han skulle antaga förslaget och trädde tillbaka för att lemna honom tid. (Forts.) — O—