då jag utdelar penningarne och skedarne bland dina bröder, och i andanom hånande säger den rike i ansigtet: i går åt du ur dessa skedar och i dag skall zigenaren ata derur; i går lade du dessa penningar i din koffert, och i dag är detta zigenarens byte, och detta genom mig, som du föraktat och förvisatl 0, Satella,? fortfor Feodor, likasom inspirerad, rjag kunde jubla af förtjusning, då jag talar med gränsjägaren, som lurar på höfdingen och icke anar att den fruktade står framför honom, att denne är en kristen likasom han, att denne, som han frågar efter höfdingens utseende, och som gifver honom en så underbar beskrifning ofver detta sabelaktiga väsende, är höfdingen sjelf. Och då jag sedan hör den fulla lastade vagnen rulla öfver bryggan, under det gränsjägaren sosver i sin riskoja vid vägen, då ljuder för mig vagnens rullande såsom helvetiska andars hänskratt öfver menniskorna! Ha, en smugglare är en glad, fri menniska! Kom Satella, dn qvinna med de sköna ögonen och det glödande blodet, kom och kyss mig! — Gif mig nu hit flaskan der med bränvin — det är en gudadryck, ty. den lär glömska ochglädje. I låyga, långa drag drack Febdor, sedan upphörde han och hans öga hads ett sruklansvärdt och vildt uttryck. rUpp Siatesolk, upp,? ropade han med dundrande stämma. — Hvilans tid år förbi. Vi måste ännu i dag öfver gränsen, för att smuggla nyti gods. Vid det första ropet hade det blifvit lissigt i bergsklystan. Alla sprungo och skreko om hvarandra, tälten blesvo nedtagna, husgerådssakerna sammanpackade, hästar och menniskor dermed belaslada, och innan en timma sörgåt nattlig Mer dröjde höfdin Allt det rå själful det vi Blo dors: en me nom I si Feodc skaffa som, fullar blåste menn Hai han t till m Fet kunde tellas öfver dast hjerte var a voro 0, timm: nom, ensal hopp samm