Helsingborgs-Posten – 29 november 1861, sida 2

Men verldens srojder, som hon icke kunde följa, kommo till henne. lvilket muntert lif i dalen! Der mot en klippvägg, lutade några tält i poetisk oordning. I midten af dalen fladdrade med muntert sken en stor eld och omkring densamma hade en grupp underbara gestalter lägrat sig. Der vid grytan, som hänger osver elden, nedlutar sig en gammal qvinna med gulbruna, infallna anletsdrag, med blottade förtorkade armar, i sin hand har hon en slef med hvilken hon omror det fräsande innehållet. Nära derintill ligger en qvinna i sin fulla krast och skönhet, hvars yppiga sköna drag belyses af den flammande elden. Omkring hufvudet har hon lindat ett rodt tygstycke, hvilket i långa ändar nedhånger på ryggen och endast vid sidorna låter det svarta långa håret i långa lockar nedsalla vidj de fylliga kinderna. Ett blått kläde är tillbakaslaget och blottar den fylliga skuldran och en del af den högra barmen, och den roda klädningen räcker knappt ned till foten, för hvilken hon ej bekymrat sig om någon beklädnad. Naturlig grace och harmonie råder i hela hennes gestalt, i hvarje rörelse, och när hon med det mörka ögat, forskande och längtansfullt, ser bortåt den väg som är den enda utoch ingång i dalen, liknar hon en Magdalena, som väl flydde ifrån verlden till ensamheten, men medförde alla verldens lockelser och begär. oo i Icke långt derifrån hade ett antal män lägrat sig med skäggiga, svartbruna ansigten, men genomträngande, listiga ögon, smidiga, viga figurer med starka muskulösa armar, hplotlade ben och bröst. be tycktes vara helt lugna; endast då och då gled en for